Det är inte så illa som de låter. Var med maken på morgonen oxh satt oxh vänta på honom. Medans han var på sitt möte han hade fått psykologen att skratta åt honom. Kan ju egentligen inte missunna henne de medtanke på allt dumt han sagt åt henne.. haha...
Men i dag tog de längre tid vet intw om han kanske är lugnare i vetskapen om att jag är i väntrummet.
Senare på dagen var jag själv hos min psykolog och fick min plan klarlagd för de närmste 10 veckorna eller 12 blir de väl eftersom att de är jul. Men de kommer inte bli vad jag hoppats på hade ju hoppats oxh behövt ganska tuff terapi/behandling för att ens ha chansen att
Kunna hålla mig där jag är nu.. Känner hur jag får mer oxh mer konstiga känslor och konstiga tankar som jag inte kan förklara. .. vet inte ens om jag vill förklara egentligen.. men får se kanske kan
Ändras under dessa 10 veckor när vi ska gå igenom min oro och behov att kontrollera allt.
Hoppas kan man ju alltid... oxh sen får vi se psykologen verkade gilla min önskan/tanke/förslag att efter förlossningen/amningen få mer intensiv behandling kanske även medicinera ett par månader för att öva min hjärna att förstå att de är okej att ta en sak i taget oxh inte allt samtidigt! !!
Men vi får se jag har ju blivit sviken förr av sjukvården.... så har inte så stora förhoppningar egentligen!!
Dagens nästa stora tanke är könskontrollering på ul. Jag är så emot som man kan bli jag ser inte vitsen de är ju inte säkert att de stämmer oxh det är ju som att öppna julklapparna innan julafton oxh sen intw få den på julafton trots att du slagit in den då någon skrivit fel namn på den från början.. du kan ju aldrig veta att de faktiskt stämmer. .
Tänk om man berättar för barnen och barnen blir glada oxh ut kommer något helt annat.... hur förklarar man de för barnen.... hur ställer man om sig hur accepterar man att den man ställer in sig på aldrig kommer att komma utan är något helt annat?! Klarar man det eller kommer man alltid sörja den som aldrig kom. Som vid ett senare missfall eller ett tidigt eller någon som dog alldeles för tidigt... kanske inte kanske är man fast vid att de är ett barn och troligen de ena eller andra könet oxh så är man nöjd oavsett...
Vet ju att maken kan men vet inte om jag skulle kunna lita på resultatet eller tro på det eller känna att de är okej att bara diskutera de könets namn för de är makens största orsak.... hur som blir de en kille är vi rätt körda de två namn vi ens kunde tänka oss båda är de ena numera upptaget oxh de andra alldeles för likt gudsonen enligt maken oxh jag håller med fast ser de som en hedring.... men ja nej de blir ju inte ås om maken inte vill... men ja.. tjej är iofs inte heller lätt men där är inget av namnen upptagna i alla fall inte än...
Nog tjatat idag... Nu blir de macka lnnan sängen
Med tanke på det du skriver om att du måste lära dig släppa på kontrollen kan det ju vara bra att inte ta reda på barnets kön :)
SvaraRaderaNi kommer ju älska knodden oavsett vad den har mellan benen :)
Tror att även om barnen bygger upp en förhoppning så frågar dem nog bara men mamma/pappa skulle det inte vara en h*n, sen släpper det nog :)
Kommer ihåg när mamma väntade Ida, de tog inte reda på kön men vi alla var helt säkra på att det skulle bli en pojke, när jag fivk veta att det var en tjej blev jag besviken först då jag velat ha en lillebror men sen släppte jag det :) 7 år gammal :)
Wilde är ju ännu mindre så :) Alex däremot kan va svår ��
��
Ja alltså jag vill ju inte men Alex vill så de vore ju att inte släppa kontrollen han kan ju inte tvinga mig säger jag nej så kommer ju bm inte säga något.
RaderaDäremot kommer jag inte heller kunna diskutera namn förrän efter födseln med honom med största sannolikhet..
Aha :P nä bestämma namn var nog det svåraste ��
Radera